Hejdå Hållbart Helsingborg.

I över åtta år har vi på olika sätt kamperat ihop. Egentligen är det längre än så, för en sak börjar ju inte den dag den publiceras. I ditt fall började det en bra tid innan, med skisser i mitt block och mina favoritpennor.

Du fanns inte innan dess. Och ärligt talat är det fortfarande ett litet mysterium för mig att du faktiskt blev något. Och inte bara något, utan något som har levt, förändrats, burits av fler och fått betyda olika saker för olika människor. Hur gick det till?

Jag är ingen entreprenör, eller vad man nu behöver vara för att skapa något som lever vidare i snart tio år. Jag skriver inte heller det här för att göra mig märkvärdig eller för att låtsas som att jag ensam har skapat Hållbart Helsingborg. Det har så många människor varit med och gjort. Men du har varit en del av mitt liv under väldigt lång tid och då får det faktiskt kännas när man säger hejdå.

Kanske blev du något för att allt bottnade i ett väldigt tydligt varför. Mitt varför är fortfarande detsamma: viljan att utveckla och förändra för människor. Väldigt ofta genom föreningslivet med alla dess utmaningar men också dess samhälls- och ibland livsavgörande möjligheter.

Jag tror mer och mer på att försöka leva sitt varför, inte bara formulera det. Att grunda det man gör i sina värden och faktiskt låta dem styra vilka sammanhang man går in i, vad man säger ja och nej till och ibland också när det är dags att lämna. För mig är det nog där energin finns: när jag förstår varför vi gör något, tror på det och känner att det vi gör hänger ihop med det jag tycker är viktigt. Livsviktigt.

Jag gör mig bäst i en idrottshall eller längs sidlinjen. Såklart är jag kommunikatören, men ta ifrån mig övningarna, samtalen, mötena och utvecklingen och jag förtvinar ganska snabbt. Jag är en utvecklare. Andra gillar, och är mycket bättre lämpade för, att förvalta och förfina.

Någon sa en gång till mig att jag behövde växa upp och lära mig att göra allsvenska matcher för HIF mer än en gång. Kanske. Jag tror mer på att göra det man är riktigt bra på och gå dit energin finns. Nu blev det en utsvävning, HH, men du vet vad jag menar. Du kan mig ganska väl. Du är ju på något märkligt sätt jag, fast ändå inte alls.

Och vilken resa vi har gjort! Det har funnits perioder av otrolig energi, fantastiska människor, idéer som blivit verklighet, samarbeten, möten och stunder när jag tänkt att det här är precis varför vi finns. Det har också funnits perioder när det varit tungt, när saker gått sönder och när jag undrat om vi skulle hitta tillbaka.

För ett par år sedan tog jag tag i dig igen efter just en sådan period och sakta började vi hitta en väg framåt. Jag gjorde det för att jag ville att du skulle leva kvar. Vara ett stöd, ett sammanhang och en plats för fler. Men jag visste också att jag inte ville vara den som drog för alltid.

Mitt liv är ett helt annat i dag än när allt började. Konstigt vore det annars. Och jag tror faktiskt inte på att människor ska hänga kvar för länge som politiker, chefer, ordförande eller andra maktbärare. Organisationer behöver nytt syre. Människor behöver få gå vidare.

När beslutet togs förra våren att Hållbart Helsingborg skulle bli en förening minns jag att jag tänkte: nu blir jag fri. Och det var en enorm lättnad. Förlåt. Det är nästan svårt att skriva det, för lättnaden betyder ju inte att jag brydde mig mindre. Snarare tvärtom. Jag tror att den kom för att jag hade burit dig länge och för att jag innerst inne redan visste att jag behövde släppa taget. För min skull, för din och för alla andras Hållbart Helsingborg.

Sedan kom rationaliteten ikapp. Självklart var det klokt att vara ordförande under det första året, hjälpa till att lägga grunden och sedan lämna över. Det var en bra tanke. Men tanken på att lämna var redan tänkt och orden redan uttalade. Skavet blev större. Jag har samtidigt fått lära mig oerhört mycket om att starta en förening från grunden (tack Anna Thim!) och det är en erfarenhet jag kommer att bära med mig länge. Det finns mycket från det här året som jag är både glad och tacksam för.

Men någonstans före sommaren förstod jag på riktigt att tiden var inne. Det var min underbara vän och medgrundare Elin Lönn som hjälpte mig att se det. Jag hade börjat låta min egen frustration gå ut över henne, helt felriktat. Elin, som är bland de klokaste människor jag vet, skrev till mig ett långt meddelande som bland annat innehöll tre ord: du är viktig. Luften gick ur mig på ett bra sätt. Där och då bestämde jag mig för att vår tid tillsammans behövde få ett slut.

Först tänkte jag hålla ut året ut. Men när man väl har fattat ett sådant beslut är det nästan omänskligt svårt att fortsätta. Jag har försökt tänka att jag bara ska göra klart, hålla ihop och lämna på ett bra sätt, men någonstans vet man ju.

Och sedan, inför vårt förra styrelsemöte, kom Elin tillbaka till det som funnits där från början: vårt varför. ”Kan vi börja jobba med det?” Och jag började storgråta. För där var ju allt. Det jag en gång började med, det jag försökt hålla fast i och det jag fortfarande tror på. Och kanske också den tydligaste påminnelsen om att ett varför inte försvinner för att en person lämnar. Om det är på riktigt måste det kunna leva vidare i fler. Det var nog då jag förstod att det verkligen var dags.

Så nu lämnar jag uppdraget som ordförande för Hållbart Helsingborg. Och det är både en lättnad och en sorg. En väldigt stor lättnad, faktiskt, men också en sorg över att lämna något som varit en så stor del av mitt liv under så många år.

Det är inte sorgligt för att beslutet känns fel. Det är sorgligt för att det har betytt något. För att så mycket av mitt liv, min tid, mina tankar, min energi, min envishet, mina relationer och min utveckling finns i den här resan.

Men jag lämnar inte föreningslivet. Inte utvecklingen. Inte människorna, samtalen eller viljan att förändra. Jag kommer bara att stå på en annan plats. Gärna längs sidlinjen. Ännu hellre i en idrottshall. Protokollskrivandet lämnar jag däremot med varm hand vidare.

Jag har lärt mig så mycket av dig, HH. Vilken resa vi har gjort. Och jag är stolt över den utan att för den sakens skull tro att allt handlat om mig. Kanske är det just det som är grejen med att skapa något som lever: till slut är det inte ens eget längre.

Jag tror faktiskt att jag själv ska skriva ner hela resan ordentligt någon gång. Från de där första skisserna i blocket och fram till i dag. Inte för att göra historien större än den är, utan för att den har varit stor för mig.

Nu ska jag gå längs havet och sedan unna mig självplock av blommor. För mig och för att må bra. Det är inte ditt fel, HH. Det är ingens fel. Det är livet. Och kanske är det också att leva sitt varför: att veta vad man står för, vad man vill bidra med och när det är dags att gå vidare.

Hejdå. Och tack.